Ett självförtroende av stål, eller?
Ja visst är det inte alltid lätt att hålla huvudet högt när man mest känner för att krypa ner under täcket och gömma sig från världen. För inte så länge sedan rörde jag extremt mycket på mig och kunde därför vara rätt avslappnad när det kom till mat, alkohol och sena nätter men när man börjar leta jobb och får, som jag fick, tag i en praktikplats där jag näst intill slet varje dag i över 4 månader så tappar man lätt på träningen och om man då även fortsätter med den inte så hälsosamma livsstilen så når det till en viss punkt då man börjar se skillnaden. Jag såg den inte bara på min kropp utan jag kände även att jag inte mådde så bra som jag brukade göra när jag tränade.
Tanken på att gå tillbaka till så mycket träning som jag brukade gör mig helt spyfärdig men tanken på att ge upp saker som utekvällar och cheeseburgare var inte heller så rolig. Haha, ja, jag gillar att inte behöva tänka på vad jag äter eller dircker. Jag mår faktiskt bättre då.
Så, för inte så länge sedan drog jag mig själv till gymmet och införskaffade ett litet gymkort, som faktsikt satt eld i rumpan på mig. Jag är rätt säker på att det inte är gmkortet som sätter elden i rumpan utan mer kanske det faktum att jag väl kommit igång, och helst inte vill tappa det igen.
En liten efter-träningen-selfie
Även fast jag inte kan åka till gymmet varenda dag försöker jag att röra mig ändå. Jag försöker påminna mig själv om att jag ändå inte kommer må bra om jag tränar 4 timmar om dagen 5 dagar i veckan. Så därför tränar jag på gym tre gånger i veckan (så länge jag orkar) och försöker att röra på mig även här hemma. Det finns ton med videos på youtube där det bara är att klicka igång och följa efter. Och även om jag inte känner mig slutkörd efter så vet jag att även det minsta räknas, och då är jag ett litet steg närmre det där självförtroendet som jag så tappert försöker att få tag på.
För även fast jag inte säger det eller visar det så kan jag må så otroligt dåligt av att kolla mig själv i spegeln. Varför jag nu ska må dåligt? Jag är ju inte den ändå människan som skiljer sig från mängden. Alla ser olika ut och alla trivs inte med samma saker. Jag trivs med mat och helst en bikinikropp men det finns ingen som tvingar just dig att känna lika så. Det är inte så att jag planerar på att stanna inne hela sommaren om jag inte känner mig nöjd med min kropp när det är dags för bikinins premiär, nej, livet är för kort för sånt. Varför är jag så ego att jag tror att alla ska kolla på mig, dem kanske inte ens märker mig och min lilla godismage. Nej, många av de blickar man "får" är nog inbillning. Eller jag hoppas det. Vad får man ut av att dömma andra människor? Ingenting skulle jag vilja påstå, den enda som borde må dåligt av det är ju egentligen den dömmande personen. Det är ju han eller hon som inte har ett tillräckligt intressant liv, så att de måste ägna sig åt andras liv.
Ingen är perfekt och det tycker jag är så himla skönt. Det finns nästan alltid något som man stör sig på när man ställer sig framför spegeln. Jag har aldrig tyckt om mina händer, eller min mage haha, eller mina mulliga kinder. Men jag lever, jag mår bra. Jag har stadiga relationer, mat i magen mer än tre gånger om dagen, ett jobb (tog ett tag men nu är jag där också), en familj som älskar mig precis lika mycket som jag älskar dem och jag har ALDRIG hört någon påpeka några av dessa "fel" som jag själv ser. Så varför mår jag dåligt? Är det för att jag kanske är lite för upptagen med mig själv, att jag bara lägger ner en massa energi på hur jag ser ut, i jämförelse med en massa modeller och annat löst folk. Det är klart dem är i form, dem har en pt och en personlig kock (om dem inte har det så är dem ju helt enkelt bara riktigt flitiga och kämpar på bra) men jag bara säger det, jämför aldrig med någon annan. Man vet inte vad för fördelar eller nackdelar den människan har med sig. Jobba med det du har, det blir enklar så.