2015 - 10 - 05
Jag har de senaste åren sagt att jag ska komma i form och leva sundare, och visst har jag anammat det. Lite. Jag lever sundare ur den aspekten att jag inte är så självkritisk och negativ, där har jag kommit en så lång väg. Då tyckte jag inte att jag var det, då tyckte jag bara att jag betedde mig som vilken tonåring som helst, ni vet, man störde sig på allt och ja, alla. Jag var alltid negativt inställd till skolan och livet i största almänhet, vilket fungerade bra för mig då men i längden får man inget utav att vara så negativ och i mina ögon trist, jag var trist och trotsig. Nu när jag ser tillbaka på det så kan jag känna mig lite ångerfull, livet hade ju varit så himla enkelt om man bara hade varit lite positiv då och då, som jag fått lära mig av min pojkvän. Och om jag ska vara helt ärlig tror jag att jag hade varit kvar där än idag om jag inte fått uppleva hans positivitet, vilket jag gör idag, hela tiden, haha.
bilderna är tagna från tumblr.com och är INTE mina egna
Självkritisk är vi och har vi väll alla varit någon gång, och ibland behöver man vara det. Men det är endast till en viss del och till vissa mått. Att tro att ingen kan älska dig för att du ser ut på ett visst sätt är fel sorts självkritik, den är jättefel. Men att rannsaka sig själv då och då är inte fel. Men enbart för din egen skull absolut aldrig för någon annans. Jag kan villigt erkänna att den andra halvan av mitt sunda liv, som var att komma i form, visat sig vara mer trögstartat n vad jag anade. För om jag rannsakar mig själv vet jag att innerst inne är jag inte till 100% nöjd med vart jag befinner mig nu, rent kroppsligt. Det är absolut inget fel på den, det finns inget rätt eller fel bara hälsosamt och ohälsosamt (och det är upp till var och en egentligen att bestämma vad det är) men jag hade gärna kollat mig i spegeln och mötts av en spegelbild jag är nöjd med. Och jag hade kunnat sitta här och skriva att min kropp var fantastisk och att jag inte skämdes över vissa delar eller var missnöjd med något men då skulle jag ljuga. Min kropp är inte i närheten av vart jag vill att den ska vara. Sen om det är rent fysikt att träna sig till de småsaker jag gärna hade ändrat på det vet jag inte men jag tänker försöka, försöka kan man alltid göra.
bilderna är tagna från tumblr.com och är INTE mina egna
Jag tror det är många som känner såhär men det är få som delar med sig till andra än just de närmsta vännerna. För mig har det alltid handlat om osäkerhet och jag skulle ju aldrig berätta för människor jag inte litar på de fel jag ser hos mig själv, det bidrar bara till osäkerheten. Jag har alltid haft en fix idé att folk lägger märke till dessa ”fel” som jag själv anser att jag har och att de dömer mig utifrån det. Men varför i hela världen skulle de? Varför skulle de lägga ner den tiden och den energin på att döma mig utifrån småsaker? Gör inte det mig ganska egotrippad, egentligen. Det är bara jag som står och kollar på mig själv i timmar, det finns ju ingen annan som studerar mig i timmar och konstaterar saker som ”Oj, hennes bröst ser konstiga ut i denna vinkel, vad dum hon ser ut!” eller ”Hm, vad hennes fötter är stora”. Nej, det är bara jag själv. Jag har en bild i mitt huvud av hur jag vill känna och se ut och dit ska jag ta mig, till självsäkerheten. Och det är dags för mig att börja kämpa. Man kan inte få något gratis här i världen oavsett vad du tror så går det inte till så, du måste alltid ge lite svett och lite tårar för att ta dig dit du vill ta dig. Och det är inte förrän du inser det som du kommer att se förändring, det är den tuffa sanningen. Sanningen som jag nog själv måste möta.
Vi har bara ett liv och det är nu så varför slösa tid på ångest och klumpar i magen när man kan sätta på peppiga låtar och hoppa runt i rummet och känna en lättad känsla av att allt kommer att lösa sig förr eller senare. Nu ska jag gå och leva lite, efter att jag städat mitt rum då…
